söndag 28 december 2014

Bra att undvika extraval, men ...

I den svenska versionen av demokrati, folkmakt, har medborgarna chansen att en dag vart fjärde år rösta på ett riksdagsparti. Mer av direkt medborgarinflytande har vi faktiskt inte på riksnivå. Men som det står i Regeringsformen: "All makt utgår från folket".
Därför måste varje väljares röst behandlas med respekt.

Nu ropar SD att de är "utestängda" från makten, och många köper deras argument. Men varje riksdagsledamot har samma formella ansvar och möjligheter att skriva motioner, varje riksdagsröst är lika mycket värd.
I praktiken har alltid varit så att partier som inte ingår i en regeringskoalition har varit utanför den verkställande makten. Det vet förstås V, som varit i riksdagen i snart 100 år, men aldrig fått vara med i en regering. Det vet också de i m, fp och c som i många år varit i opposition. Samma gäller mp och kd under de perioder då de inte klarat 4-procentsspärren eller inte släppts in i regeringskansliet.
Så SD är inga offer, de får med automatik platser i utskott etc efter sin storlek - precis som i Strängnäs kommun.

Nu är regeringsförmågan i fokus, men ur ett demokratiskt perspektiv, om man verkligen respekterar alla väljare, så vore det önskvärt att alla folkvalda och alla partier var mer delaktiga. Blockpolitiken har inneburit att en väldigt stor minoritet, under en period 49 procent, har kunnat nonchaleras, samtidigt något parti varit "stödparti" utan direkt regeringsinflytande. Blockpolitiken är osund och leder till alltför stora omsvängningar i politik och myndighetsutövning efter varje val.
Bildandet av Alliansen var taktiskt smart och ledde till regeringsskifte 2006, men vi har fått en oönskad polarisering samtidigt som partiernas strateger sett till att nästan alla partier verkar bedriva någon slags "mittenpolitik" - vilket försvårar för väljarna. Det hade varit naturligt att efter åtta år vid makten börja lösa upp den cementerade pakten och riva muren. Men en ny generation borgerliga politiker på toppnivån verkar ha ett vi-och-dom-perspketiv, vilket gör dem ovilliga att förhandla och kompromissa med de rödgröna. Det är inte ens fel att två träter, men det är ganska uppenbart att Löfven i alla fall haft viljan att förhandla med i första hand C och FP.
Inför valet 2014 var det tydligt att ett parti som ingen ville samregera med skulle få en position mellan "blocken". Det var då naturligt att partiledarna klargjorde att största blocket skulle få regera. S, MP, V kan därför sägas ha vunnit valet och regeringsmakten. S valde att lämna V utanför, vilket är inkonsekvent. För vänsterväljare var det märkligt , men möjligen pragmatiskt. I det läget hade Löfven hopp om att vinna majoritet genom samverkan men FP eller C. Men han fick kalla handen och Alliansen drev med SD igenom sin egen budget. Planen var då att de skulle ta över regeringsmakten, men Löfven sa att han hellre utlyste ett extra val.
Vissa menar att han var klumpig, otaktisk och oskicklig, men med facit i hand så är det knappast han som ska bära hundhuvudet. Ett regeringsskifte med Björklund tillbaka som skolminister hade varit märkligt och definitivt inget som en folkmajoritet önskade.
Ur ett demokratiskt perspektiv hade det varit bättre nu med en politisk uppgörelse, med kompromisser i vissa frågor, snarare än den tekniska uppgörelse som det blev och som låser upp partierna i åtta år.



Inga kommentarer: