söndag 23 maj 2010

Nej till personangrepp och härskarteknik

Jag måste konstatera att politiken även på kommunal nivå präglas alldeles för lite av öppenhet och konstruktiv samverkan.
I stället är det tyvärr ofta populistiska utspel, tom retorik, härskarteknik och personangrepp.
Det är så uppenbart lätt att ta hem enkla poäng genom att ifrågasätta någon person eller något parti - i stället för att hålla sig till sakfrågorna.
Det är uppenbart frestande att också uttrycka sig gentemot väljarna på ett sätt som låter bra, men som inte innebär några bindande löften.

Efter valet 2006 var MFP med och förhandlade med olika partier. Vi var tydliga med att vi ville ha förändring av styrelsesättet, en verklig satsning på skolan och utveckling av lokaldemokratin. Sedan valde den borgerliga alliansen att knyta till sig Strängnäspartiet. Det hade jag inget emot, men det innebar i praktiken att det var svårt att se någon större förändring (även om de inblandade säkert anser att de fattade en radda smarta beslut).

Vi valde att inte hacka på den bildade majoriteten utan att aktivt bidra med olika förslag till förbättringar. Samma synsätt har vi haft sedan majoriteten ändrades då S-C-FP gick samman.

Jag vill påstå att vi i MFP varit konsekventa, att vi försökt vara konstruktiva och att vi lagt väldigt många förslag. Jag tycker att vissa andra partier, under vissa perioder, också varit aktiva och konstruktiva i oppositionsrollen.
Men tyvärr har det också funnits många inslag av avståndstagande, av överdriven retorik och av agerande som inte syftar till att hitta gemensamma lösningar.
Jag har själv fallit i den fällan. Flera gånger.
Jag ber om ursäkt, men jag är bara människa, och jag vill bli bättre.
Jag vill verkligen att vi ska kunna samverka öppet och konsruktivt i den här kommunen.
Det krävs ett bra ledarskap, men det krävs också att var och en av oss folkvalda tar eget ansvar.

2 kommentarer:

RGB sa...

Jag har även länge funderat på hur man skall fler medel till skolorna, då staten knappast tar sitt ansvar. Skolan var ju statligt tom 1991. Därefter skulle staten betala läarlönerna. Men så är inte idag fallet.

Problemet är således att ur en given ram få fram mer medel till skolan. Det sker då på bekostnad av social verksamhet. Det är ju ytterst de två stora posterna i en kommunal budget.

Med min numera ganska långa erfarenhet av politik är att en kommun kan inte själv svara för större skolåtgärder. Staten måste ta sin del, som man gjorde tidigare. Därför tror jag mer och mer på idén om en återgång av finansieringen till staten inom detta område.

Dag Bremberg sa...

Ja, det är ett dilemma att lärarlönerna är en så stor del av den kommunala budgeten. SVårt att genomföra satsningar och risk att nedskärningar med osthyveln slår där.
Statligt ansvar vore bättre, men i praktiken krävs på komunal nivå modet att prioritera. Det går att ha fler lärare och högre kvalitet, utan att det sker på bekostnad av social verksamhet.
Nollbasbudgetering, klara prioriteringar och tydliga mål!