onsdag 28 januari 2009

Därför kör majoritetspakten över oss

I dagens ST/EK står att majoritetspakten tänker strunta i fullmäktiges beslut om återremiss i syfte att innan beslut få bl a barnkonsekvensanalyser.
Det står också en del märkliga påståenden om vad som skedde på fullmäktige. Några i majoriteten har tydligen fått för sig att det var oppositionen som tackade nej till ett gemensamt beslut.
Så var det verkligen inte. Se t ex dessa bloggar, om öppenheten från m till v:
http://mariavonbeetzen.se/blogg/
http://davidaronsson.blogspot.com/

Majoriteten stod fast vid sin linje och var passiv; vi i oppositionen tog initiativ och la förslag om det som vi ändå var överens om. Men majoritetens företrädare (som var splitrade) ville inte nöja sig med beslut om samordning av högstadieskolorna, utan de skulle prompt försöka baka in i beslutet att det skulle bli en sammanslagen, stor, central F-9-skola.
Detta har alla i oppositionen sagt hela tiden: nej till den idén, men vi kan gå med på att utreda de olika alternativen och vara fortsatt öppna för nya lösningar och en bred överenskommelse.

Visst kan det vara svårt att se med distans på sitt eget agerande och visst händer det även mig att jag tycker att jag har rätt och att andra borde inse det. Fast det funkar inte i politiken, inte i familjen eller i mitt jobb heller...

Jag har lärt mig en del, särskilt under det senaste året som chefredaktör för en tidning om ledarskap. Den som har ansvar måste agera vuxet, man kan inte reagera som ett barn, utan man måste lyssna, visa förståelse, ge respons och ha tålamod.
Den som har makten (majoriteten) måste inse att den har det största ansvaret, om man vill nå en bred acceptans. Den som tjänar mest på en bred överenskommelse är trots allt majoriteten.

Om oppositionen sträcker ut en hand och säger att vi kan gå med på en eller två saker, då kan inte majoriteten triumferande utropa: "Aha, ni håller med, så vi hade rätt, då bör ni gå med på allt vi föreslår!" Då måste majoriteten inse att den måste ge minst lika mycket tillbaka.
Det väntar vi på.
Hoppet lever. Fast det är lite klenare nu...

3 kommentarer:

Mats Werner sa...

Hej Dag!

Bra beskrivning! Hoppas inte Du har något emot att jag citerat Ditt mail med beskrivningen av hur det verkligen gick till, på mitt uppdaterade blogginlägg om den deprimerande dagen: http://matswerner.blogg.se/2009/january/en-deprimerande-dag.html

Hälsningar
MATS

Dag Bremberg sa...

Tack. Citera fritt!
F ö kommenterar Lotta G denna sak nu på sin blogg.

mariavB sa...

Tack Dag , för ett lysande inlägg !
Om majoriteten verkligen VILL ha en uppgörelse, hade de alla möjligheter att ta emot vår uppvaktning INNAN KF, och var det inte alls deras taktiska mening att förhala det hela ( vilket jag tror) har de tiden fram till nästa KF på sig att presentera beslutsformuleringar. Vi får se OM DE VILL.
MariavB