Budget- eller barnperspektiv?

Ny debatt blossar upp om elevpengsystemet i Strängnäs kommun.
Denna Nacka-idé som lät så enkel och vettig, men som sen visade sig svår att tillämpa.
Systemet skulle leda till att det skulle bli så enkelt att hålla budget, och det hävdar entusiasterna fortfarande. Trots att skolbudgeten spricker totalt varje år, oavsett vilken politiker eller vilket parti som styr.

Det är klart, det kan hända att systemet är perfekt;
det är bara fel på människorna, dvs rektorer, tjänstemän, politiker...

Elevpengsystemet och dess utformning med olika komplement är för mig en teknisk fråga. Det gäller att hitta ett system som funkar, i verkligheten. Gör det inte det, så ska vi anpassa det. Inte klamra oss fast vid att idén var bra, i princip.
Personligen har jag väldigt svårt för den konservativa syn som till stor del präglar vår kommun. Det har hittills inneburit att tjänstemän gör prognoser som visar på ett utrymme för uppjustering av anslagen. Det klubbas av kommunstyrelsen utan reflektion kring vad det innebär konkret. Blir det t ex bättre eller sämre personaltäthet?
Det vill nog vissa inte veta. Det är enklare att bara hävda att alla ska följa budgeten. Även om prognosen var fel, vilket den verkar bli varje år.
Även om budgeten alltså var felräknad ska resultatet bli detsamma. Om kartan är fel ska man anpassa terrängen.
Det blir milt uttryckt inte särskilt effektivt. Kvalitén - som borde vara i fokus - kommer givetvis i skymundan.
Tills det blir så uselt att föräldrar blir ursinniga och ställer sig utanför kommunhuset. Då skjuter man till några miljoner, men vart tog årets tillskott vägen? Blev det bättre för barnen? Nej, det verkar ingen tycka.

Alla politiker i vår kommun borde kunna vara ödmjuka nog att erkänna att det inte fungerar bra med nuvarande form av planering, budgetering, ekonomistyrning, uppföljning, kvalitetsutvärdering osv.
Vi borde börja i andra änden: vilka är våra kvalitetsmål; hur många barn har vi de kommande åren; vilka är deras behov; hur löser vi det på bästa sätt; hur mycket personal; hur stora lokaler; vilka nya läromedel osv.
Då kan vi få både en plan med tydliga mål (som kan följas upp kontinuerligt) och en realistisk budget.
Budgeten är ett verktyg, inte ett mål. Jag borde inte behöva påpeka det som är så självklart på de flesta företag, men det känns som att i vår visionsfattiga kommun har budgeten uppfattats som mattebokens facit. (Även där brukade det f ö vara ganska många fel, minns jag.)