måndag 7 april 2014

Politisk elit applåderar

Moderater har samlats till ett jättejippo i Götet, alla hotell har varit fulla.
Vissa kritiker framhåller att det kostar massor och att M får jättestort partibidrag (fast M i princip är emot bidrag).
Kritikerna har en poäng, det verkar väldigt kostsamt, och partiet tar emot pengar ifrån staten, kommuner, liksom företag och (rika) privatpersoner.

Men jag kan inte säga att M gör direkt fel; de väljer själva hur mycket av kapitalet de lägger på möten, propaganda, lobbying etc.

Det som stör mig mer - ur mitt vanliga demokratiperspektiv - är att partier satsar så mycket internt på att förstärka idén om att "vi är bäst". Tusen moderater på ett möte som applåderar varandra ...
Visst, jag förstår att det är valår, och att de vill behålla makten och arvodena, men det är en jippoverksamhet som är väldigt långt ifrån de vanliga svenskarna.

"Verklighetens folk" är 2014 i oacceptabelt hög utsträckning i ett utanförskap, utan verkligt hopp. Det gäller främst arbetslösa ungdomar, men också flyktingar som inte släpps in på arbetsmarknaden, elever som inte får stöd och går ut skolan utan fullständiga betyg, unga som får timjobb med usla löner på krogar som subventioneras av staten, studenter som oroas av hot om försämringar av redan snåla studiemedel och groteska köer till studentlägenheter, unga som inte kan flytta hemifrån för att lägenheter i storstäderna har spekulationspriser, människor som inser klimathotets risker samt gamla som inte kan lita på att det längre finns ett äldreboende på orten där då har sina rötter, sina nära och kära.
Uppsagda över 45 som bara plågas av arbetsförmedlingen och ser sin a-kassa urholkas. Cancer-sjuka som inte får behandling i tid och förväntas jobba in i döden.

De flesta av oss vet hur det ser ut, och en del av oss som vågat ge sig in i politiken vill möta de här utmaningarna.

Och så finns det de som blundar och påstår att allt är bra och blir bättre.
På regeringsnivå är det vissa partier, i Strängnäs kommun är det andra.
Mönstret känns igen, eller hur?

Jag hävdar:
Förändring behövs.
Nu!