Nog med retorik!

Jag funderar över varför det blev så laddat efter Selimovic-artikeln till "vännen" Khemiri. Varför blev det så låst och varför blev det ingen diskussion om sakfrågorna, dvs diskrimineringen av flyktingar, kvinnor, homosexuella m fl?

Ibland måste man ta ett steg tillbaka, erkänna för sig själv att man aldrig är så objektiv så att man ser rent sakligt på det som "faktiskt" står eller att tro att det finns en "sanning". Jag var lite snabb i mina slutsatser - eftersom jag brukar se debattartiklar i sitt sammanhang, det spelar roll i vilket sammanhang de skrivs. Det spelar roll viket syfte de har. 
När jag skriver en debattartikel tar jag av mig journalisthatten. Då väljer jag ton, tilltal, urval av argument etc beroende på vad jag har för syfte. Oftast är syftet att peka på problem och möjliga lösningar för att få människor att reagera och helst agera. 

 Om jag vore statssekreterare och skrev ett svar på en kritisk artikel skulle jag nog ha ett något annorlunda syfte, eller hur? Nu har jag läst artikeln tre gånger och jag ser inte att den har annat syfte än att avväpna kritikern Khemiri, ge en bild av att Sverige är ett i huvudsak bra land att leva i, och att vi därmed inte ska kritisera sittande regering. 

Uppenbart har även andra varit snabba att ta ställning för/emot, som om detta var något svartvitt, som om Selimovic antingen är en regeringsrobot eller har skrivit den enda sanningen som inte får ifrågasättas. 

Han skriver själv att det är viktigt att vända och vrida på perspektiven och att se nyanserna. Värt att tänka på, eller hur!
Men det viktiga är inte att fastställa exakt hur mycket rasism vi har i vårt land, det viktiga är vad vi nu ska göra för att motverka diskriminering.