Revival för "Mittenpolitik"?

Nu är semestern över för mig. Det är bara att kasta sig in i debatten direkt, otålig som jag är för att försöka bidra till nytänkande och utveckling av demokratin.
När jag låg i hängmattan och läste i kuriren att "mittenpolitik är demokrati", så vaknade jag till. Påståendet kom från de grå pantrarna Gösta Karlsson (c) och Anders Svensson (fp).

All respekt för deras ambitioner att dels stå upp för socialliberala ideal, dels försöka formulera en idériktning för den nya majoriteten, vars tre kommunalråd varit förvånansvärt pragmatiska, för att inte säga idélösa. Kurirens ledare dömer dem stenhårt. Kanske är Alex V väl hård i formuleringarna, men å andra sidan krävs det nog att man är väldigt tydlig om man vill att herrarna i fråga ska reagera. (Den gamla tidens inlindade, trista ledarkommentarer önskar jag verkligen inte tillbaka.)

Jag kan förstå att den nya ledartrojkan ville ta ett långt sommarlov, men det har nu gått väl lång tid utan att det tydligt framgått vad som kommer att skilja från den gamla politiken. Skattehöjning, visst, men politikens innehåll?
Jag saknar beslut om prioriteringar, om ett tydligare politiskt ledarskap (där tjänstemännens roll blir att bereda, men sen verkställa) , om förnyelse av de förlegade rutinerna, om verkligt medborgarinflytande, om långsiktig planering utifrån medborgarnas behov, inte byggexploatörernas etc.

Karlssons och Svenssons påståenden om "mittenpolitik" är ett eko från 70-talet. Mittenpolitiken försvann när moderaterna och Timbro började ange inriktningen för den borgerliga politiken. Sossarna har väl heller aldrig erkänt sig till mittenpolitiken, även om de länge flörtat med de väljare som antas vackla mellan "blocken".
Resonemanget om mittenpolitiken är en kvarleva från den tid då det i politiken endast fanns två alternativ: vänster eller höger.
Redan när miljöpartiet kom in i riksdagen för 20 år sen så klargjordes att det fanns andra dimensioner i politiken. Statsvetarna hade redan tidigare konstaterat att många väljare var trötta på det förlegade vänster-höger-käbblet. Även Ny Demokrati spelade på väljarnas längtan efter förnyelse (även om man kan hävda att partiet hamnade på högerkanten). Junilistan är ett annat exempel på hur folkets EU-kritik nonchalerades av traditionella partiledningar. Sverigedemokraterna får också ett utrymme på grund av medborgarnas misstro mot de gamla partierna - vilket ger dem en chans att komma in i riksdagen.
Lokalpartierna bygger delvis också på att de traditionella, toppstyrda partierna, inte vill se människornas verkliga, närliggande behov. Gemensamt för nästan samtliga lokalpartier är dock att de dessutom har tydliga idéer om en nödvändig förnyelse av demokratin.

Kontenta: det är inte 70-talets mittenpolitik vi behöver; det är partier som står för öppenhet, samverkan och nytänkande. Utgångspunkten kan inte vara partiernas gamla principer, utan medborgarnas (och då främst barnens) verkliga behov.